Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket

Den 27 februari 1957

[Detta är texten till ett tal på 11:e (utvidgade) sessionen med Högsta statskonferensen. Författaren har gått igenom den stenografiska texten och gjort vissa tillägg innan talet publicerades i Renmin Ribao (Folkets Dagblad) den 19 juni samma år.]

Vårt allmänna ämne handlar om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket. Det kan vara lämpligt att diskutera det under tolv rubriker. Även om vi ibland hänvisar till motsättningar mellan oss och våra fiender, kommer denna diskussion i huvudsak att röra motsättningar inom folket.

I. TVÅ OLIKA TYPER AV MOTSÄTTNINGAR

Aldrig har vårt land varit så enigt som det är i dag. Segrarna i den borgerligt-demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen och våra framgångar i det socialistiska uppbyggnadsarbetet har snabbt förändrat det gamla Kinas ansikte. Nu kan vi se en ännu ljusare framtid för vårt fosterland. Den tid då nationell splittring och kaos rådde och som folket avskydde, är förbi och kommer aldrig tillbaka. Under arbetarklassens och det kommunistiska partiets ledning och eniga som en man är våra sex hundra miljoner människor inbegripna i det storartade arbetet på att bygga socialismen. Landets enande, enhet inom folket och enhet mellan våra olika nationaliteter - det är den grundläggande garantin för att vår sak säkert kommer att segra. Men detta innebär inte, att det inte längre finns några motsättningar i vårt samhälle. Att föreställa sig, att det inte längre finns några motsättningar skulle vara naivt och stå i strid med den objektiva verkligheten. Vi har att göra med två typer av samhälleliga motsättningar - motsättningar mellan oss och fienden och motsättningar inom folket. Dessa två är av helt olika karaktär.

För att rätt förstå dessa två olika typer av motsättningar måste vi först av allt göra klart för oss vad vi menar med "folket" och vad vi menar med "fienden". Begreppet "folket" har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot Japan hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de projapanska elementen allesammans var folkets fiender. Under befrielsekriget var Förenta staternas imperialister och deras hejdukar - byråkratkapitalisterna, godsägarna och kuomintangreaktionärerna som representerade dessa två klasser - folkets fiender, medan alla andra klasser, skikt och socialgrupper som bekämpade dessa fiender alla tillhörde kategorin folket. I det nuvarande stadiet av socialismens uppbyggnad tillhör alla klasser, skikt och socialgrupper som gillar, stöder och arbetar för det socialistiska uppbyggnadsarbetets sak kategorin folket, medan de sociala krafter och grupper som gör motstånd mot den socialistiska revolutionen och är fientliga mot eller saboterar det socialistiska uppbygget alla är folkets fiender.

Motsättningarna mellan oss och våra fiender är antagonistiska. I folkets led är motsättningarna mellan de arbetande människorna icke-antagonistiska, medan motsättningarna mellan utsugarna och de utsugna klasserna, bortsett från den antagonistiska aspekt som utmärker dem, också har en icke-antagonistisk aspekt. Det har alltid funnits motsättningar inom folket. Men deras innehåll är olika i varje period av revolutionen och under det socialistiska uppbyggets period. Under de förhållanden som för närvarande råder i Kina innefattar motsättningarna inom folket motsättningarna inom arbetarklassen, motsättningarna bland bönderna, motsättningarna bland de intellektuella, motsättningarna mellan arbetarklassen och bönderna, motsättningarna mellan arbetarna och bönderna å ena sidan och de intellektuella å den andra, motsättningarna mellan arbetarklassen och andra grupper av arbetande människor å ena sidan och den nationella bourgeoisin å den andra, motsättningarna inom den nationella bourgeoisin osv. Vår folkregering är en regering som verkligen motsvarar folkets intressen och tjänar folket, men ändå finns det vissa motsättningar mellan regeringen och folket. Dessa innefattar motsättningar mellan statens intressen, kollektivets intressen och individens intressen; mellan demokrati och centralism; mellan ledning och ledda samt motsättningar som uppstår på grund av vissa statstjänstemäns byråkratiska arbetsstil i deras mellanhavanden med massorna. Alla dessa är också motsättningar inom folket. På det hela taget är motsättningarna inom folket baserade på den grundläggande intressegemenskapen inom folket.

I vårt land tillhör motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin kategorin motsättningar inom folket. Den klasskamp som pågår mellan de två är på det hela taget en klasskamp inom folkets led därför att den kinesiska nationella bourgeoisin har en dubbel karaktär. Under den borgerligt-demokratiska revolutionens period hade den både en revolutionär och en försonlig sida. I den socialistiska revolutionens period är utsugning av arbetarklassen för att göra vinster en sida av den nationella bourgeoisins karaktär, medan dess stöd åt grundlagen och villighet att acceptera den socialistiska omdaningen utgör den andra. Den nationella bourgeoisin skiljer sig från imperialisterna, godsägarna och byråkratkapitalisterna. Motsättningen mellan den nationella bourgeoisin och arbetarklassen är en motsättning mellan utsugare och utsugna och till sin natur antagonistisk. Men under de konkreta betingelser som råder i Kina kan denna antagonistiska klassmotsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas med fredliga medel. Men om vi inte behandlar den på lämpligt sätt, och inte följer en politik som går ut på att vi enar oss med, kritiserar och uppfostrar den nationella bourgeoisin, eller om den nationella bourgeoisin inte accepterar denna politik, då kan motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin förvandlas till en antagonistisk motsättning mellan oss och fienden.

Eftersom motsättningarna mellan oss och fienden och motsättningarna inom folket har olika karaktär, måste de lösas med olika metoder. För att uttrycka saken kort: det förra är en fråga om att dra en klar skiljelinje mellan oss och fienden, medan det senare är en fråga om att klart skilja mellan rätt och fel. Det är naturligtvis också sant att skillnaden mellan oss och fienden också är en fråga om rätt och fel. Exempelvis frågan om vem som har rätt, vi eller reaktionärerna hemma och i utlandet, imperialisterna, feodalherrarna och byråkratkapitalisterna, är också en fråga om rätt och fel, men den tillhör en annan kategori än frågor om rätt och fel inom folket.

Vår stat är en folkets demokratiska diktatur, som leds av arbetarklassen och är baserad på förbundet mellan arbetare och bönder. Vad är denna diktatur till för? Dess första uppgift är att undertrycka de reaktionära klasserna och elementen och de utsugare i landet som sätter sig upp mot den socialistiska revolutionen, att undertrycka alla dem som försöker att omintetgöra vårt socialistiska uppbygge, eller med andra ord, att lösa de inre motsättningarna mellan oss och fienden. Exempelvis att arrestera, rannsaka och döma vissa kontrarevolutionärer och under viss angiven tid beröva godsägare och byråkratkapitalister rösträtt och yttrandefrihet - allt detta faller inom ramen för vår diktatur. För att upprätthålla allmän ordning och slå vakt om folkets intressen är det likaså nödvändigt att utöva diktatur över förskingrare, svindlare, mordbrännare, mördare, förbrytargäng och andra bovar som allvarligt stör allmän ordning.

Den andra uppgiften för denna diktatur är att skydda vårt land mot undermineringsverksamhet och möjlig aggression från yttre fiender. I sådant fall är det denna diktaturs uppgift att lösa den yttre motsättningen mellan oss och fienden. Syftet med denna diktatur är att skydda hela vårt folk, så att det kan ägna sig åt fredligt arbete och bygga upp Kina till ett socialistiskt land med modern industri, modernt jordbruk, modern vetenskap och kultur.

Vem ska utöva denna diktatur? Naturligtvis arbetarklassen och hela det folk som den leder. Diktatur gäller inte inom folkets led. Folket kan omöjligen utöva diktatur över sig självt; inte heller bör en del av folket förtrycka en annan del. Lagbrytare bland folket kommer att straffas enligt lag, men detta är något principiellt annat än när dikta turen används för att undertrycka folkets fiender. Bland folket gäller den demokratiska centralismen. Vår grundlag stadgar, att medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter yttrandefrihet, pressfrihet, församlingsfrihet, föreningsfrihet, processionsfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv. Vår grundlag föreskriver också, att statsorganen måste tillämpa demokratisk centralism, att de måste stödja sig på massorna och att statsorganens personal måste tjäna folket. Vår socialistiska demokrati är demokrati i dess vidaste bemärkelse, vars like inte påträffas i något kapitalistiskt land. Vår diktatur är folkets demokratiska diktatur under arbetarklassens ledning och grundad på förbundet mellan arbetare och bönder. Det vill säga, att demokratin verkar inom folkets led, medan arbetarklassen i förening med alla dem som åtnjuter medborgerliga rättigheter, och först och främst med bönder, genomtvingar diktatur över de reaktionära klasserna och elementen och alla dem som motarbetar den socialistiska omdaningen och bekämpar det socialistiska uppbygget. Med medborgerliga rättigheter menar vi, politiskt, rätt till frihet och demokrati.

Men denna frihet är frihet med ledning och denna demokrati är demokrati under centraliserad vägledning, inte anarki. Anarki överensstämmer inte med folkets intressen eller önskningar.

Vissa människor i vårt land blev förtjusta när händelserna i Ungern[1] inträffade. De hoppades, att något liknande skulle inträffa i Kina, att tusen och åter tusen människor skulle demonstrera på gatorna mot folkregeringen. Deras förhoppningar stred mot massornas intressen och kunde därför omöjligen vinna dessas stöd. I Ungern gjorde en del av folket, som förts bakom ljuset av inhemska och utländska kontrarevolutionärer, misstaget att ta till våldshandlingar mot folkets regering med resultat att både staten och folket fick lida för det. De skador, som drabbade landets ekonomi under ett par veckors upplopp, kommer att ta lång tid att reparera. Det finns andra människor i vårt land som intog en vacklande hållning till händelserna i Ungern, emedan de var okunniga om det faktiska tillståndet i världen. De tycker, att det finns för litet frihet i vår folkdemokrati och att den västliga parlamentariska demokratin ger större frihet. De begär, att västerns tvåpartisystem, enligt vilket ett parti regerar och det andra befinner sig i opposition, ska införas. Men detta sk. tvåpartisystem är ingenting annat än ett knep för att upprätthålla bourgeoisins diktatur, det kan aldrig garantera de arbetande människorna frihet. I själva verket existerar inte frihet och demokrati abstrakt utan bara konkret. Om, i ett samhälle som är söndrat av klasskamp, det finns frihet för de utsugande klasserna att utsuga de arbetande människorna, finns det ingen frihet för de arbetande människorna att inte bli utsugna; och om det råder demokrati för bourgeoisin finns ingen demokrati för proletariatet och andra arbetande människor. I vissa kapitalistiska länder är de kommunistiska partierna tillåtna, men bara i den mån de inte hotar bourgeoisins grundläggande intressen; går de utöver denna gräns, tolereras de inte. De som kräver frihet och demokrati abstrakt, betraktar demokratin som ett mål och inte som ett medel. Demokratin förefaller ibland vara ett mål, men den är i själva verket bara ett medel. Marxismen lär oss, att demokratin är en del av överbyggnaden och hör till politikens område. Det vill säga, att den när allt kommer omkring tjänar den ekonomiska grundvalen. Detsamma gäller friheten. Både demokratin och friheten är relativa, inte absoluta, och de uppkommer och utvecklas under specifika historiska förhållanden. Inom folkets led står demokratin i ett växelförhållande till centralismen och friheten till disciplinen. De utgör de två motsatserna i en enda företeelse. De står i motsättning men är samtidigt förenade, och vi bör inte ensidigt betona den ena på bekostnad av den andra. Inom folkets led kan vi inte undvara frihet, inte heller kan vi undvara disciplin; vi kan inte undvara demokrati, inte heller kan vi undvara centralism. Denna förening av demokrati och centralism, av frihet och disciplin, utgör vår demokratiska centralism. I detta system åtnjuter folket en vidsträckt demokrati och frihet, men samtidigt måste det hålla sig inom ramen för den socialistiska disciplinen. Allt detta förstår folkets breda massor mycket väl.

När vi förespråkar frihet under ledning och demokrati under centraliserad vägledning, anser vi absolut inte att man bör vidta tvångsåtgärder för att lösa ideologiska frågor eller frågor som rör skillnaden mellan rätt och fel inom folket. Varje försök att lösa ideologiska frågor eller frågor som rör rätt och fel med hjälp av administrativ ordergivning eller tvångsåtgärder är inte blott ineffektivt utan skadligt. Vi kan inte avskaffa religionen genom administrativa dekret, inte heller kan vi tvinga folk att inte tro på den. Vi kan inte tvinga folk att uppge idealismen, lika litet som vi kan tvinga dem att tro på marxismen. Enda sättet att avgöra frågor av ideologisk natur eller kontroversiella frågor inom folket är genom den demokratiska metoden, metoden att diskutera, kritisera, övertyga och uppfostra, och inte genom metoden att tvinga eller undertrycka. För att kunna producera och studera effektivt och ordna sin tillvaro på ett passande sätt vill folket, att deras regering, ledarna för produktionen och organen inom undervisnings- och kulturväsendet utfärdar lämpliga order av obligatorisk karaktär. Det är sunt förnuft att allmän ordning inte kan upprätthållas utan dylika administrativa bestämmelser. Administrativ ordergivning och övertygelsens och uppfostringens metoder kompletterar varandra när det gäller att lösa motsättningar inom folket. Även administrativa bestämmelser för att upprätthålla allmän ordning måste åtföljas av övertygelse och uppfostran, ty i många fall är enbart bestämmelser utan verkan.

Denna demokratiska metod att lösa motsättningar inom folket sammanfattades år 1942 i formeln "enhet-kritik-enhet". Innebörden av den är, att vi utgår från en önskan om enhet och löser motsättningarna genom kritik eller kamp, så att vi uppnår ny enhet på ny grundval. Vår erfarenhet visar, att detta är den riktiga metoden att lösa motsättningar inom folket. År 1942 använde vi denna metod för att lösa motsättningar inom kommunistiska partiet, nämligen motsättningarna mellan dogmatikerna och det stora flertalet av medlemmarna och mellan dogmatism och marxism. "Vänster"-dogmatikerna hade i den inre partikampen tillgripit metoden "hänsynslös kamp och skoningslösa slag". Det var en felaktig metod. I vår kritik av "vänster"-dogmatismen förkastade vi denna gamla metod och använde en ny, dvs en som utgår från önskan om enhet, skiljer mellan rätt och fel genom kritik eller kamp och uppnår ny enhet på ny grundval. Detta var den metod vi använde i "korrigeringsrörelsen" 1942. Sålunda uppnåddes på några få år fram till 1945, då Kinas kommunistiska parti höll sin sjunde rikskongress, enhet inom hela partiet, och som en följd härav vanns folkrevolutionens stora seger. Det väsentliga är att utgå från en önskan om enhet. Ty utan denna önskan om enhet förloras säkerligen greppet över kampen. Skulle det inte bli detsamma som "hänsynslös kamp och skoningslösa slag"? Och hur mycken enhet i partiet skulle finnas kvar? Det var just denna erfarenhet som förde oss fram till formeln: "enhet-kritik-enhet". Eller, med andra ord, "lär av misstag i det förgångna för att undvika framtida misstag", och "bota sjukdomen för att rädda patienten". Vi tillämpade denna metod också utanför vårt parti. Vi tillämpade den med stor framgång i de antijapanska basområdena i behandlingen av förhållandena mellan ledningen och massorna, mellan armén och folket, mellan officerare och manskap, mellan arméns olika förband och mellan olika kadergrupper. Tillämpningen av denna metod kan spåras tillbaka till en ännu tidigare period i vårt partis historia. Den har använts ända sedan vi skapade våra revolutionära väpnade styrkor och basområden i södern 1927, för att behandla förhållandena mellan partiet och massorna, mellan armé och folk, mellan officerare och manskap och andra förhållanden inom folket. Den enda skillnaden är att vi under det antijapanska kriget utnyttjade denna metod mycket mera målmedvetet. Sedan hela vårt land befriats använde vi samma metod "enhet-kritik-enhet" i våra relationer med de demokratiska partierna samt med industriella och kommersiella kretsar. Nu är det vår uppgift att fortsätta att vidga och bättre utnyttja denna metod inom folkets led. Vi vill, att alla våra fabriker, kooperativ, affärsföretag, skolor, statliga myndigheter, offentliga organisationer, med ett ord, att alla vårt folks sex hundra miljoner ska använda den för att lösa motsättningar inom sig.

Under vanliga förhållanden är motsättningar inom folket inte antagonistiska. Men om vi inte behandlar dem på ett riktigt sätt, eller om vi slappnar i vår vaksamhet och sänker garden, kan antagonism uppstå. I ett socialistiskt land är en sådan utveckling vanligen bara en lokal och tillfällig företeelse. Orsaken är att det system som vilar på människans utsugning av människan har avskaffats och folkets intressen i grunden är identiska. De antagonistiska aktioner i ganska stor skala som ägde rum under händelserna i Ungern var resultat av både inhemska och utländska kontrarevolutionära elements verksamhet. Detta var en såväl speciell som tillfällig företeelse. Det rörde sig om att reaktionärer inom ett socialistiskt land i förbund med imperialisterna och i ett försök att förverkliga sina konspiratoriska syften utnyttjade motsättningarna inom folket till att utså tvedräkt och framkalla oroligheter. Den läxa som händelserna i Ungern givit förtjänar att uppmärksammas.

Många tycks mena, att frågan om att använda demokratiska metoder för att lösa motsättningar inom folket är ny. Men så är det faktiskt inte. Marxister har alltid hävdat, att proletariatets sak måste vara avhängig av folkets massor och att kommunisterna måste använda den demokratiska metoden att övertyga och uppfostra när de verkar bland de arbetande människorna och under inga omständigheter får tillgripa kommandofasoner eller tvång. Kinas kommunistiska parti håller troget fast vid denna marxist-leninistiska princip. Vi har alltid hävdat, att två olika metoder - den ena diktatorisk och den andra demokratisk - ska användas under folkets demokratiska diktatur för att lösa de två olika slagen av motsättningar - de mellan oss och fienden respektive de inom folket. Denna idé har ständigt och jämt klargjorts i våra partidokument och i tal av många ansvariga partiledare. I min artikel "Om folkets demokratiska diktatur", som skrevs 1949, sade jag: "Dessa två aspekter, demokrati för folket och diktatur över reaktionärerna, bildar tillsammans folkets demokratiska diktatur". Jag påpekade också att "den metod vi använder är demokratisk, det vill säga övertygelse och inte tvång" för att lösa frågor i folkets led. När jag i juni 1950 talade inför Andra sessionen med rikskommittén för Folkets politiska rådgivande konferens sade jag vidare:

Folkets demokratiska diktatur använder två metoder. Gentemot fienderna använder den diktaturens metod, det vill säga så länge det är nödvändigt tillåter den dem inte att delta i politisk verksamhet och tvingar dem att lyda folkregeringens lagar, att arbeta och omdana sig till nya människor genom arbete. Men i förhållande till folket använder den tvärtom inte tvångsmetoder utan demokratiska metoder, dvs den måste nödvändigtvis låta folket delta i politisk verksamhet och tvingar det inte att göra det ena eller det andra utan använder den demokratiska metoden att uppfostra och övertyga det. Denna uppfostran är självuppfostran inom folkets led, och kritik och självkritik är den grundläggande metoden i självuppfostran.

Sålunda har vi vid många tillfällen diskuterat användningen av den demokratiska metoden för att lösa motsättningar inom folket, och vad mera är, vi har i huvudsak också tillämpat den i vårt arbete och många kadrer och andra personer är förtrogna med den i praktiken. Varför tycker då en del att detta nu är en ny fråga? Därför att tidigare kampen mellan oss och fienderna, både de inre och de yttre, var synnerligen skärpt och motsättningarna inom folket tilldrog sig därför inte så stor uppmärksamhet som de gör för närvarande.

Ganska många människor försummar att göra en klar åtskillnad mellan dessa två olika typer av motsättningar - de mellan oss och fienden och de inom folket - och är benägna att förväxla de två. Det måste erkännas att det ibland är mycket lätt att göra det. Vi har haft exempel på sådana förväxlingar i vårt tidigare arbete. När kontrarevolutionen undertrycktes misstog man sig ibland och trodde att bra människor var dåliga och sådant händer fortfarande. Vi kan begränsa våra misstag därför att vår politik är att dra en skarp skiljelinje mellan oss och fienden och att rätta misstag närhelst de upptäcks.

Marxismens filosofi anser, att lagen om motsättningarnas enhet är universums grundlag. Denna lag verkar överallt, såväl i naturen som i det mänskliga samhället och i människornas tänkande. Mellan motsatserna i en motsättning finns samtidigt enhet och kamp, och det är detta som driver tingen att röra sig och förändras. Motsättningar finns överallt, men de skiljer sig i enlighet med olika tings olika natur. I varje given företeelse eller varje givet ting är motsatsernas enhet villkorlig, tillfällig och av övergående karaktär och följaktligen relativ, medan kampen mellan motsatserna är absolut. Lenin gav en mycket klar framställning av denna lag. I vårt land har ett växande antal människor kommit till insikt om den. Men för många är erkännande av denna lag en sak och dess tillämpning i undersökning och behandling av problem en helt annan. Många vågar inte öppet erkänna att det fortfarande existerar motsättningar inom folket i vårt land fastän det just är dessa motsättningar som driver vårt samhälle framåt. Många vägrar att erkänna, att motsättningar fortsätter att existera i ett socialistiskt samhälle, vilket får till resultat att de blir handikappade och passiva, när de stöter på samhälleliga motsättningar. De förstår inte, att det socialistiska samhället blir mer enat och starkare genom att oupphörligt riktigt behandla och lösa motsättningar. Av detta skäl behöver vi förklara saker och ting för vårt folk, i första hand vår kader, för att hjälpa dem att förstå motsättningarna i ett socialistiskt samhälle och att lära sig använda riktiga metoder för att behandla dessa motsättningar.

Motsättningar i ett socialistiskt samhälle skiljer sig i grunden från motsättningar i gamla samhället som exempelvis det kapitalistiska samhället. Motsättningar i det kapitalistiska samhället tar sig uttryck i skarpa motsatsförhållanden och konflikter, i hård klasskamp; de kan inte lösas av det kapitalistiska systemet utan kan lösas endast av den socialistiska revolutionen. Fallet är ett annat med motsättningarna i ett socialistiskt samhälle, där de inte är antagonistiska och kan lösas en efter en av det socialistiska systemet självt.

De grundläggande motsättningarna i det socialistiska samhället är fortfarande de som består mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen. Dessa motsättningar är emellertid av väsentligen annan karaktär och har andra drag än motsättningarna mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnad och ekonomisk grundval i de gamla samhällena. Det nuvarande samhällssystemet i vårt land är oändligt överlägset det tidigare. Om det inte vore så, skulle det gamla systemet inte ha störtats och det nya systemet kunde inte ha upprättats. När vi säger, att de socialistiska produktionsförhållandena är bättre anpassade än de gamla produktionsförhållandena till produktivkrafternas utveckling, menar vi att de förra medger att produktionskrafterna utvecklas i en takt som saknar motstycke i det gamla samhället, så att produktionen oupphörligt kan öka och folkets ständigt växande behov tillfredsställas steg för steg. Under imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens välde utvecklades det gamla Kinas produktivkrafter mycket långsamt. Under mer än femtio år före befrielsen producerade Kina endast några tiotusental ton stål per år, de nordöstra provinserna oräknade. Om vi tar med dessa provinser så var den maximala årsproduktionen av stål i vårt land bara något mer än nio hundra tusen ton. Ar 1949 uppgick landets stålproduktion till bara något mer än hundratusen ton. Men nu, endast sju år efter befrielsen av vårt land, överstiger vår stålproduktion redan fyra miljoner ton. I det gamla Kina fanns det ingen mekanisk verkstadsindustri att tala om; bil- och flygplansindustrier förekom inte; nu har vi alla tre slagen. När folket störtade imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens herravälde var många inte på det klara med i vilken riktning Kina skulle gå - till kapitalism eller socialism. Fakta har nu givit svaret: endast socialismen kan rädda Kina. Det socialistiska systemet har befordrat den snabba utvecklingen av produktivkrafterna i vårt land - detta är ett faktum som t o m våra fiender i andra länder har varit tvungna att erkänna.

Men vårt socialistiska system har nyligen grundats; det är ännu inte upprättat till fullo, inte heller helt konsoliderat. I de gemensamma statligt-privata industri- och handelsföretagen erhåller kapitalisterna fortfarande en fast ränta på sitt kapital,[2] det vill säga att utsugning fortfarande förekommer. Vad beträffar äganderätten är dessa företag ännu inte helt socialistiska till sin karaktär. En del av våra producentkooperativ inom jordbruk och hantverk är fortfarande halvsocialistiska medan det fortfarande återstår att lösa vissa äganderättsproblem t o m i de helt socialistiska kooperativen. På socialistiska principer beroende förhållanden mellan produktion och utbyte håller fortfarande på att så småningom upprättas inom olika sektorer av vår ekonomi och man söker sig fram till ständigt förbättrade former. Det är ett komplicerat problem att bestämma sig för en lämplig fördelning mellan ackumulation och konsumtion inom var och en av de två sektorerna av den socialistiska ekonomin - den i vilken produktionsmedlen ägs av hela folket och den inom vilken produktionsmedlen är kollektivt ägda - liksom också mellan dessa två sektorer. Det är inte lätt att i en handvändning utarbeta en helt förnuftig lösning på detta problem.

För att sammanfatta, så har socialistiska produktionsförhållanden upprättats; de är anpassade till produktivkrafternas utveckling, men de är långt ifrån fulländade och deras bristfälligheter står i motsättning till produktivkrafternas utveckling. Det råder såväl överensstämmelse som motsättning mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas utveckling; på samma sätt råder det såväl överensstämmelse som motsättning mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen. överbyggnaden som består av folkets demokratiska diktaturs statssystem och lagar samt den socialistiska ideologin vägledd av marxismen-leninismen, har spelat en positiv roll när det gällt att underlätta den socialistiska omvandlingens seger och upprättandet av en socialistisk arbetsorganisation; den är anpassad till den socialistiska ekonomiska grundvalen, dvs till socialistiska produktionsförhållanden. Men kvarlevor av borgerlig ideologi, vissa byråkratiska arbetsmetoder i våra statliga organ samt brister i vissa länkar i våra statliga institutioner står i motsättning till socialismens ekonomiska grundval. Vi måste även i fortsättningen lösa sådana motsättningar i ljuset av våra särskilda betingelser. Allt eftersom dessa motsättningar löses kommer givetvis nya problem att uppstå och ytterligare ansträngningar kommer att krävas för att lösa de nya motsättningarna. Så krävs till exempel en ständig justering med hjälp av den statliga planeringen för att behandla den motsättning mellan samhällets produktion och samhällets behov, som under lång tid kommer att vara en objektiv realitet. Varje år gör vårt land upp en ekonomisk plan för att fastställa ett riktigt förhållande mellan ackumulation och konsumtion och uppnå jämvikt mellan produktion och behov. Jämvikt är ingenting annat än en tillfällig, relativ enhet mellan motsatser. Vid slutet av varje år är en sådan jämvikt tagen som helhet upphävd genom motsatsernas kamp, enheten undergår en förändring, jämvikt blir rubbning av jämvikten, enhet blir splittring och det är åter nödvändigt att utarbeta jämvikt och enhet för det kommande året. Häri ligger vår planhushållnings överlägsenhet. I själva verket rubbas denna jämvikt och enhet i viss utsträckning varje månad och varje kvartal och partiella justeringar blir nödvändiga. Ibland uppstår motsättningar och jämvikten rubbas, emedan våra subjektiva åtgärder inte svarar mot den objektiva verkligheten; detta är vad vi kallar att begå ett misstag. Motsättningar uppstår ständigt och löses ständigt; detta är tingens dialektiska utvecklingslag.

I dag är läget följande: de väldiga och stormiga klasstrider som massorna förde under de föregående revolutionära perioderna har i huvudsak avslutats, men klasskampen är alls inte helt avslutad. Medan folkets breda massor välkomnar det nya systemet, har de ännu inte helt vant sig vid det. Arbetarna i statsorganen är inte tillräckligt erfarna och bör företa ytterligare studier och undersökningar av särskilda tillvägagångssätt.

Med andra ord, tid krävs för vårt socialistiska system att etablera sig och befästas, för massorna att vänja sig vid detta system och för arbetarna i statsorganen att lära och förvärva erfarenheter. Det är absolut nödvändigt att vi i denna situation ställer frågan om att särskilja motsättningarna inom folket från motsättningarna mellan oss och fienden, liksom frågan om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket, för att kunna ena folket inom alla nationaliteter i vårt land till en ny strid - striden mot naturen - för att utveckla vår ekonomi och kultur; hjälpa hela vårt folk att relativt smidigt gå igenom denna övergångsperiod, befästa vårt nya system och bygga upp vår nya stat.

II. FRÅGAN OM UNDERTRYCKANDET AV KONTRAREVOLUTIONÄRER

Frågan om att undertrycka kontrarevolutionärer är en fråga om en kamp mellan oss och fienden, en motsättning mellan oss och fienden. Inom folkets led finns det en del som ser denna fråga i en något annorlunda belysning. Två slags människor har åsikter som skiljer sig från våra. De som är högersinnade i sitt tänkesätt gör ingen åtskillnad mellan oss och fienden och uppfattar fienden som vårt eget folk. De betraktar såsom vänner just de människor som den stora massan av folket betraktar som fiender. De som är "vänstersinnade" i sitt tänkesätt förstorar motsättningarna mellan oss och fienden till den grad, att de uppfattar vissa motsättningar inom folket som motsättningar mellan oss och fienden och betraktar såsom kontrarevolutionärer personer som i själva verket inte är kontrarevolutionärer. Båda dessa åsikter är felaktiga. Ingendera kan leda till en riktig behandling av frågan om att undertrycka kontrarevolutionärer eller en korrekt värdering av detta arbete.

För att göra en korrekt värdering av vårt arbete för att undertrycka kontrarevolutionärer, låt oss se vilka verkningar händelserna i Ungern haft i Kina. Efter dessa händelser uppstod en viss oro bland en del av våra intellektuella men det förekom inga stormbyar. Varför? Ett av skälen måste sägas vara att vi hade lyckats undertrycka kontrarevolutionärerna rätt grundligt.

Givetvis beror inte befästandet av vår stat framför allt på undertryckandet av kontrarevolutionen. Det förklaras främst av att vi har ett kommunistiskt parti och en befrielsearmé samt ett arbetande folk som stålsatts under decennier av revolutionär kamp. Vårt parti och våra väpnade styrkor är rotade i massorna; de har härdats i en långvarig revolutions flammor; de har förmåga att kämpa. Vår folkrepublik byggdes inte på en natt. Den utvecklades steg för steg från de revolutionära basområdena. En del demokratiska personer har också härdats i olika grad i kampen och de har gått igenom hårda tider tillsammans med oss. En del intellektuella härdades i kampen mot imperialismen och reaktionen; efter befrielsen har många av dem genomgått en ideologisk omvandlingsprocess, som syftat till att sätta dem i stånd att klart skilja mellan oss och fienden. Dessutom beror befästandet av vår stat på det faktum, att våra ekonomiska åtgärder i grund och botten är sunda, att folkets levnadsförhållanden är trygga och ständigt förbättras, att vår politik gentemot den nationella bourgeoisin och andra klasser är korrekt osv. Inte desto mindre är vårt framgångsrika undertryckande av kontrarevolutionärerna otvivelaktigt en viktig orsak till att vi kunnat befästa vår stat. Av alla dessa orsaker är våra universitetsstuderande trots att många av dem kommer från familjer som ej tillhör de arbetande klasserna med få undantag patriotiska och stöder socialismen; de hemföll inte till oroligheter under händelserna i Ungern. Detsamma gällde den nationella bourgeoisin för att inte tala om de breda massorna - arbetarna och bönderna.

Efter befrielsen grävde vi fram en hop kontrarevolutionärer. En del dömdes till döden, emedan de hade begått svåra brott. Detta var absolut nödvändigt; folkets breda massor krävde det; det gjordes för att befria massorna från långa år av förtryck från kontrarevolutionärers och alla slags lokala tyranners sida; med andra ord, det gjordes för att frigöra produktivkrafterna. Om vi inte hade gjort det, skulle massorna inte förmått räta på nacken. Efter 1956 har det emellertid inträffat en genomgripande förändring i situationen. Om vi tar landet i dess helhet, så har huvudparten av kontrarevolutionärerna rensats ut. Vår huvuduppgift har ändrats från att frigöra produktivkrafterna till att skydda och utveckla dem inom ramen för de nya produktionsförhållandena. En del förstår inte att vår nuvarande politik är anpassad till den nuvarande situationen och vår tidigare politik till den då rådande situationen; de vill utnyttja den nuvarande politiken för att upphäva beslut i tidigare fall och förneka de stora framgångar vi uppnådde i undertryckandet av kontrarevolutionen. Detta är alldeles felaktigt och massorna kommer inte att tillåta det.

Framgångarna var det huvudsakliga i vårt arbete för att undertrycka kontrarevolutionärerna men det förekom också misstag. Det förekom överdrifter i en del fall och i andra fall slapp kontrarevolutionärer ur våra garn. Vår politik är: "Kontrarevolutionärer måste undertryckas varhelst de påträffas, misstag måste rättas närhelst de upptäcks." Vår linje i arbetet för att undertrycka kontrarevolutionen är masslinjen. Även med masslinjen kan naturligtvis misstag alltjämt förekomma i vårt arbete, men de kommer att bli färre och lättare att rätta. Massorna vinner erfarenheter genom kamp. Av det som görs riktigt lär de hur saker bör göras. Av det som görs oriktigt drar de nyttiga lärdomar om hur misstag ska undvikas.

Varhelst misstag i arbetet på att undertrycka kontrarevolutionärer uppdagats har åtgärder vidtagits eller vidtas för att rätta dessa. De som ännu inte upptäckts kommer att rättas till så fort de blir kända. Beslut om frikännande och återupprättelse bör erhålla lika stor offentlighet som de ursprungliga felaktiga besluten. Jag föreslår, att en omfattande översyn av arbetet på att undertrycka kontrarevolutionärer företas i år eller nästa år för att sammanfatta erfarenheterna, uppmuntra till kamp för det som är rätt och till att bekämpa det onda.[3] I landsomfattande skala bör detta arbete handhas av Nationella folkkongressens permanenta kommitté och Folkets politiska rådgivande konferens' permanenta kommitté och lokalt av provinsernas och municipiernas folkråd och kommittéer för Folkets politiska rådgivande konferens. I denna översyn måste vi hjälpa och inte stjälpa det stora antalet kadrer och aktivister som deltar i arbetet. Det är inte riktigt att dämpa deras kamplust. Inte desto mindre måste fel rättas till när de påträffas. Den inställningen måste prägla alla organ för den allmänna säkerheten, åklagarmyndigheterna och domstolarna, fängelserna eller institutioner som har till uppgift att omdana brottslingar genom arbete. Vi hoppas, att varhelst det är möjligt medlemmar av Nationella folkkongressens och Folkets politiska rådgivande konferens' permanenta kommittéer samt folkets befullmäktigade ombud ska delta i denna granskning. Detta kommer att hjälpa oss i arbetet på att förbättra vårt rättsväsen och att på ett riktigt sätt behandla kontrarevolutionärer och andra förbrytare.

Den nuvarande situationen med avseende på kontrarevolutionärer kan karakteriseras på följande sätt: Det finns fortfarande kontrarevolutionärer men inte många. För det första finns det fortfarande kontrarevolutionärer. En del säger, att det inte finns några och att allt är frid och fröjd; att vi kan skaka upp huvudkudden och bara lägga oss ned och somna. Men det förhåller sig inte på det viset. Faktum är att det fortfarande finns kontrarevolutionärer (detta betyder förstås inte att ni finner dem överallt och i varje organisation), och vi måste bekämpa dem också i fortsättningen. Man måste förstå, att de förstuckna kontrarevolutionärer som alltjämt är på fri fot inte kommer att finna sig i sitt nederlag utan säkerligen kommer att utnyttja varje tillfälle att ställa till bråk. Förenta staternas imperialister och Chiang Kai-shek-klicken skickar ständigt in hemliga agenter för att bedriva söndringsverksamhet. Även när alla nu existerande kontrarevolutionärer har kammats fram, kan nya träda fram. Om vi sänker garden kommer vi att bli grundligt lurade och få lida svårt för det. Varhelst kontrarevolutionärer anträffas i färd med att ställa till bråk bör de rensas ut med fast hand. Men om man tar landet som helhet så finns det säkerligen inte många kontrarevolutionärer. Det skulle vara felaktigt att påstå, att det fortfarande finns ett stort antal kontrarevolutionärer på fri fot i Kina. Om en sådan åsikt godtas, skulle det också leda till en enda röra.

III. FRÅGAN OM JORDBRUKSKOOPERATIONEN

Vi har en jordbrukande befolkning på mer än fem hundra miljoner, varför våra bönders läge har mycket stor betydelse för ekonomins utveckling och befästande av vår statsmakt. Enligt min åsikt är situationen i grunden tillfredsställande. Jordbrukskooperativ har framgångsrikt organiserats och detta har löst den stora motsättningen i vårt land mellan den socialistiska industrialiseringen och den enskilda bondehushållningen. Eftersom jordbrukets kooperativa omvandling fullbordades så snabbt, blev en del bekymrade för att något ogynnsamt skulle inträffa. Det finns faktiskt en del brister men lyckligtvis är de inte allvarliga. Rörelsen är i stort sett sund. Bönderna arbetar med liv och lust och trots att de värsta översvämningar, torrperioder och tyfoner på åratal drabbade oss förra året ökades spannmålsproduktionen. Nu kommer det folk, som rör upp en tyfon i miniatyr: de grumsar om att kooperativt jordbruk inte är bra, att det inte är överlägset individuellt jordbruk. Är jordbrukskooperationen överlägsen eller inte? Bland de dokument som delats ut vid dagens möte finns det ett som rör kooperativet Wang Kuo-fan[4] i Tsunhua härad i provinsen Hopei, som jag föreslår att ni läser. Detta kooperativ ligger i en bergstrakt som tidigare var mycket fattig och under flera år beroende av spannmålsleveranser från folkregeringen. När kooperativet först bildades 1953 kallades det "fattiglapparnas kooperativ". Men till följd av fyra års hård kamp har det Lått det bättre år från år och numera har flertalet av dess hushåll spannmålsreserver. Vad detta kooperativ kunde göra, bör också andra kooperativ kunna göra under normala förhållanden på samma eller litet längre tid. Det är således klart, att det inte finns någon grund för åsikten att något har gått på tok med den kooperativa rörelsen.

Det är också klart, att det krävs hård kamp för att bygga upp kooperativ. Nya företeelser möter alltid svårigheter och bakslag medan de utvecklas. Det skulle vara rena fantasin att tro att socialismens sak går framåt obehindrat och når lätt vunna segrar, att man inte möter svårigheter och bakslag eller inte behöver göra väldiga ansträngningar.

Vilka är det som aktivt stöder kooperativen? Det är den överväldigande majoriteten av de fattiga bönderna och de lägre mellanbönderna, som tillsammans utgör mer än 70 procent av landsbygdens befolkning. Flertalet av återstoden hoppas också på kooperativen. Bara en mycket liten minoritet är verkligt missnöjd. Men ganska många människor har underlåtit att analysera denna situation. De har inte gjort en allomfattande undersökning av kooperativens framgångar och brister och av orsakerna till dessa brister och förväxlar en del av bilden med bilden i dess helhet. Därför har en tyfon i miniatyr virvlat upp bland en del som hävdar att kooperativen inte är överlägsna.

Hur länge kommer det att ta att befästa kooperativen och göra slut på dessa diskussioner om att de inte är överlägsna? Om man får döma av erfarenheterna från många kooperativs utveckling, kommer det förmodligen att ta fem år eller litet mer. Eftersom de flesta av våra kooperativ bara är drygt ett år gamla, skulle det vara orimligt att kräva för mycket av dem. Enligt min åsikt gör vi det bra om vi lyckas befästa dem under den andra femårsplanen efter att ha bildat dem under den första.

Kooperativen genomgår nu en process i vilken de steg för steg befästs. Vissa motsättningar återstår att lösa, exempelvis de mellan staten och kooperativen och de inom och mellan kooperativen.

Vi måste ägna ständig uppmärksamhet åt produktionens och fördelningens problem ty det är sättet att lösa dessa motsättningar. Ta frågan om produktionen. Kooperativhushållningen måste underordnas statens enhetliga planhushållning men samtidigt bör den behålla ett visst spelrum och en viss handlingsfrihet som inte är oförenliga med den enhetliga statliga planeringen eller statens politik, lagar och förordningar. Samtidigt måste varje hushåll i ett kooperativ rätta sig efter de allmänna planer som lagts upp av det kooperativ eller produktionslag, vilket det tillhör. Detta bör göras skilt från alla lämpliga planer som hushållet för egen del uppgör för jord som reserverats för privat bruk och andra ekonomiska företag som lämnats åt den enskilda driften.

När det gäller frågan om inkomstfördelningen måste vi ta hänsyn till statens, kollektivets och den enskildes intressen. Vi måste riktigt behandla det tre-ledade förhållandet mellan statens jordbruksskatt, kooperativens ackumulationsfonder och böndernas personliga inkomster och ständigt se till att företa justeringar för att lösa motsättningarna mellan dessa. Ackumulation är väsentlig både för staten och kooperativen, men i ingetdera fallet bör den överdrivas. Vi bör göra allt vi kan för att bönderna under normala år ska kunna öka sina personliga inkomster år efter år på grundval av stegrad produktion.

Många säger, att bönderna lever ett hårt liv. Är detta sant? I en viss mening är det så. Det vill säga emedan imperialisterna och deras agenter förtryckte och sög ut oss under mer än ett århundrade, är vårt land utfattigt och våra bönders och även våra arbetares och intellektuellas levnadsstandard ännu låg. Vi kommer att behöva flera decennier av intensiva ansträngningar för att höja hela vårt folks levnadsstandard steg för steg. I den betydelsen är "hårt" det rätta ordet. Men i en annan mening är det inte sant. Vi syftar på det påstående enligt vilket endast arbetarnas men inte böndernas liv förbättrats under de sju åren efter befrielsen. Med mycket få undantag har i själva verket både arbetarna och bönderna det bättre än tidigare. Efter befrielsen har bönderna varit fria från godsägarnas utsugning, och deras produktion har ökat år från år. Ta spannmålsproduktionen. År 1949 låg landets produktion endast något över 210 000 miljoner jin. År 1956 hade den stigit till något över 360 000 miljoner jin, en ökning på nära 150 000 miljoner jin. Den statliga jordbruksskatten är inte betungande, den uppgår endast till omkring 30 000 miljoner jin per år. De statliga spannmålsinköpen till fasta priser från bönderna uppgår till endast något mer än 50 000 miljoner jin per år. Dessa två poster utgör tillsammans mer än 80 000 miljoner jin. Mer än hälften av denna spannmål försäljs vidare i byarna och närbelägna städer. Uppenbarligen kan man inte säga, att det inte inträffat någon förbättring i böndernas liv. Vi är beredda att för flera år framåt stabilisera den totala spannmålsskatten och den spannmål som staten köper upp vid drygt 80 000 miljoner jin för att befordra jordbrukets utveckling och hjälpa kooperativen att befästa sig. Det lilla antalet hushåll som lider brist på spannmål, vilka fortfarande påträffas på landsbygden, kommer sålunda inte längre att lida brist; varför alla bondehushåll då kommer att ha reserver av spannmål för konsumtion eller åtminstone bli självförsörjande med undantag av vissa bönder som odlar industriella grödor. På det viset kommer det inte längre att finnas några fattigbönder och alla bönders levnadsstandard kommer att nå upp till eller överträffa mellanböndernas nivå. Det är inte riktigt att enbart anställa en jämförelse mellan en bondes och en arbetares årliga medelinkomst och därav dra slutsatsen att den ena är för låg och den andra för hög. Arbetarnas produktivitet är mycket högre än böndernas, medan levnadskostnaderna för bönderna är mycket lägre än för arbetarna i städerna; därför kan man inte säga att arbetarna erhåller särskilda favörer från statens sida. Emellertid är ett litet antal arbetares och en del statsanställdas löner snarast för höga. Bönderna har skäl att vara missnöjda med detta, därför är det nödvändigt att vidta vissa lämpliga justeringar i ljuset av de särskilda betingelser som föreligger.

IV. FRÅGAN OM INDUSTRIIDKARNA OCH AFFÄRSMÄNNEN

Året 1956 genomfördes de privatägda industri- och handelsföretagens omvandling till gemensamma statligt-privata företag och därtill organiserandet av kooperativer i jordbruk och hantverk som ett led i omdaningen av vårt samhällssystem. Den fart och lätthet med vilken detta genomfördes hänger nära samman med det faktum att vi behandlade motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisin som en motsättning inom folket. Har denna klassmotsättning lösts fullständigt? Nej, inte ännu. Åtskillig tid krävs ännu för att göra det. En del menar emellertid, att kapitalisterna har blivit så omdanade, att de nu inte längre är mycket annorlunda än arbetarna och att fortsatt omdaning är onödig. Andra går så långt att de säger, att kapitalisterna t o m är en aning bättre än arbetarna. Återigen andra frågar: om omdaning är nödvändig, varför omdanas då inte arbetarklassen? Är dessa åsikter riktiga? Naturligtvis inte.

I uppbyggandet av det socialistiska samhället behöver alla omdanas, utsugarna såväl som de arbetande människorna. Vem säger att inte arbetarklassen behöver det? Givetvis skiljer sig utsugarnas omdaning kvalitativt från de arbetande människornas och dessa två slag av omdaning får inte förväxlas. I klasskampen och kampen mot naturen omdanar arbetarklassen hela samhället och omdanar samtidigt sig själv. Den måste oavbrutet lära under sitt arbete och steg för steg övervinna sina brister. Den får aldrig upphöra med detta. Ta exempelvis oss här närvarande. Många av oss gör en del framsteg varje år, det vill säga, vi omdanas varje år. För egen del hade jag tidigare alla slags icke-marxistiska idéer. Det var först så småningom som jag blev marxist. Jag lärde mig en smula marxism ur böcker och påbörjade så en första omdaning av mina idéer men det var huvudsakligen genom att delta i klasskampen under årens lopp som jag omdanades. Och jag måste fortsätta att lära, om jag ska göra fortsatta framsteg, i annat fall kommer jag att halka efter. Kan kapitalisterna vara så duktiga att de inte behöver ytterligare omdanas?

En del påstår, att den kinesiska bourgeoisins karaktär inte längre har två sidor utan endast en sida. Är detta sant? Nej. Medlemmar av bourgeoisin har redan blivit tjänstemän i de gemensamma statligt-privata företagen och omvandlas från utsugare till arbetande människor som lever av sitt eget arbete, men de erhåller fortfarande en fast räntesats på sin andel av kapitalet i de gemensamma företagen, dvs de har ännu inte lösgjort sig från utsugningens rötter. Mellan dem och arbetarklassen finns fortfarande en avsevärd klyfta i ideologi, känslor och levnadsvanor. Hur kan man säga, att de inte längre har dubbel karaktär? Till och med när de upphör att erhålla sina fasta räntebetalningar och "bourgeoisi"-etiketten tagits bort kommer de fortfarande att vara i behov av ideologisk omdaning under ganska lång tid framåt. Om bourgeoisin inte längre hade dubbel karaktär, som dessa människor påstår, då skulle kapitalisterna inte längre ha uppgiften att studera och omdana sig själva.

Det måste sägas, att en sådan åsikt inte överensstämmer med våra industriidkares och affärsmäns faktiska läge, inte heller med vad flertalet av dem önskar. Under de allra senaste åren har de flesta av dem varit villiga att studera och gjort tydliga framsteg. Våra industriidkare och affärsmän kan bli grundligt omdanade endast genom och under arbete; de bör arbeta tillsammans med tjänstemännen och arbetarna i företagen och betrakta företagen som de viktigaste centra för omdaningen av sig själva. Men det är också viktigt, att de ändrar vissa gamla åsikter genom studier. Deras studier bör vara frivilliga. Sedan de deltagit i studiegrupper några veckor finner många industriidkare och affärsmän, när de återvänder till sina företag, att de fått mera av ett gemensamt språk med arbetarna och de statliga representanterna och att det därigenom uppstår bättre möjligheter för samarbete. De vet av personlig erfarenhet att det är bra för dem att fortsätta att studera och omdana sig. Idén att det inte är nödvändigt att studera och omdana sig själv, återspeglar inte åsikterna hos majoriteten av industriidkarna och affärsmännen. Bara ett litet antal tänker på det sättet.

V. FRÅGAN OM DE INTELLEKTUELLA

Motsättningarna i folkets led i vårt land kommer också till uttryck bland våra intellektuella. Flera miljoner intellektuella som arbetade för det gamla samhället tjänar nu det nya. Frågan är nu hur de bäst kan anpassa sig till det nya samhällets behov och hur vi kan hjälpa dem att göra det. Detta är också en motsättning inom folket.

Flertalet av våra intellektuella har gjort påtagliga framsteg under de senaste sju åren. De har uttalat sitt gillande av det socialistiska systemet. Många av dem studerar marxismen flitigt och några har blivit kommunister. Fastän de sistnämnda är fåtaliga, ökar de oavbrutet i antal. Naturligtvis finns det ännu vissa intellektuella som är skeptiska inför socialismen eller som inte gillar den, men de är i minoritet.

Kina behöver så många intellektuella som står att få för att genomföra den kolossala uppgiften att bygga socialismen. Vi bör hysa förtroende för intellektuella som verkligen är villiga att tjäna socialismens sak, i grunden förbättra vårt förhållande till dem och hjälpa dem att lösa alla problem, som måste lösas, så att de fritt får utveckla sina talanger. Många av våra kamrater har svårt att enas med de intellektuella. De behandlar dem alltför klumpigt, respekterar inte deras arbete och blandar sig i vissa vetenskapliga och kulturella angelägenheter där inblandning inte är påkallad. Vi måste göra oss kvitt alla sådana brister.

Massan av de intellektuella har gjort vissa framsteg, men de bör inte bli självbelåtna. De måste fortsätta att omdana sig, gradvis befria sig från sin borgerliga världsåskådning och förvärva en proletär, kommunistisk världsåskådning, så att de helt och fullt kan möta det nya samhällets behov och enas med arbetarna och bönderna. Denna förändring av världsåskådningen är grundläggande och hittills kan man inte säga, att majoriteten av våra intellektuella har fullbordat den. Vi hoppas, att de ska fortsätta att göra framsteg och under sina studier och sitt arbete gradvis tillägna sig en kommunistisk världsåskådning, få ett bättre grepp om marxismen-leninismen och smälta samman med arbetarna och bönderna. Vi hoppas, att de inte ska stanna på halva vägen eller, vilket är värre, glida tillbaka; ty det ligger ingen framtid för dem i att glida tillbaka.

Eftersom samhällssystemet i vårt land har förändrats och den ekonomiska grundvalen för borgerlig ideologi i huvudsak utplånats, är det inte bara nödvändigt utan också möjligt för ett stort antal av våra intellektuella att förändra sin världsåskådning. Men en genomgripande förändring av världsåskådningen tar ganska lång tid och vi bör arbeta tålmodigt och inte förhasta oss. Det är faktiskt oundvikligt, att en del alltid kommer att vara ideologiskt ovilliga att acceptera marxismen-leninismen och kommunismen. Vi bör inte vara alltför fordrande i våra förväntningar på dem; så länge de uppfyller statens fordringar och ägnar sig åt lagliga värv, bör vi ge dem möjligheter till passande arbete.

På senare tid har det skett en avmattning i det ideologiska och politiska arbetet bland studerande och intellektuella, och en del osunda tendenser har framträtt. En del tycks anse, att det inte längre är nödvändigt att bry sig om politik eller fäderneslandets framtid och mänsklighetens ideal. Det verkar som om marxismen, som en gång var så i ropet, inte är så populär längre. För att motverka dessa tendenser måste vi stärka vårt ideologiska och politiska arbete. Både studerande och intellektuella bör studera hårt. Vid sidan om studierna i sina specialämnen måste de göra både ideologiska och politiska framsteg, vilket betyder att de bör studera marxism, aktuella händelser och politik. Att inte ha en riktig politisk åsikt är som att vara utan själ. Den ideologiska omdaning som förr bedrevs var nödvändig och har givit positiva resultat. Men den utfördes på ett något grovhugget sätt och en del människors känslor sårades - det var inte bra. Vi måste undvika sådana brister i framtiden. Alla avdelningar och organisationer bör ta sitt ansvar i det ideologiska och politiska arbetet. Det gäller kommunistiska partiet, ungdomsförbundet, regeringsdepartementen som är ansvariga för detta arbete och framför allt ledarna för undervisningsinstitutionerna samt lärarna.

Vår undervisningspolitik måste möjliggöra för var och en som får undervisning att utvecklas moraliskt, intellektuellt och fysiskt och bli en arbetare som besitter både socialistisk medvetenhet och kultur. Vi måste sprida idén om att bygga upp vårt land genom hårt arbete och sparsamhet. Vi måste hjälpa alla våra ungdomar att inse, att vårt land fortfarande är mycket fattigt, att vi inte i grunden kan ändra den situationen på kort tid och att Kina endast genom att den yngre generationen och hela vårt folk med sina egna händers arbete enigt bemödar sig därom kan göras starkt och välmående inom en tidsrymd av flera decennier. Upprättandet av vårt socialistiska system har öppnat den väg som leder till framtidens idealsamhälle, men vi måste arbeta hårt om vi ska kunna förverkliga detta ideal. En del av våra ungdomar tror, att allt bör vara fullkomligt när väl ett socialistiskt samhälle upprättats och att de bör kunna njuta av ett lyckligt och färdigställt liv utan att arbeta för det. Detta är orealistiskt.

VI. FRÅGAN OM DE NATIONELLA MINORITETERNA

Vårt lands nationella minoriteter omfattar mer än trettio miljoner människor. Trots att de bara utgör sex procent av Kinas totala folkmängd bebor de vidsträckta områden som tillsammans omfattar 50 till 60 procent av landets sammanlagda areal. Det är oavvisligen nödvändigt att befordra goda relationer mellan Hanfolket och de nationella minoriteterna. Nyckeln till lösningen av denna fråga ligger i övervinnandet av Hanfolkets chauvinism. Där lokal nationalism förefinns bland de nationella minoriteterna bör samtidigt åtgärder vidtas för att övervinna den. Både Hanfolkets chauvinism och lokal nationalism är skadliga för enheten mellan nationaliteterna. De representerar en särskild motsättning inom folket som bör övervinnas. Vi har redan uträttat en del i detta avseende. I de flesta av de områden som bebos av de nationella minoriteterna har det skett stora förbättringar i förhållandet mellan nationaliteterna, men en rad problem återstår att lösa. I vissa områden florerar både Hanfolkets chauvinism och lokal nationalism ännu i alltför hög grad och detta påkallar noggrann uppmärksamhet. Till följd av de ansträngningar som folk av alla nationaliteter gjort under de senaste åren har demokratiska reformer och socialistisk omdaning i huvudsak fullbordats i flertalet av de nationella minoriteternas områden. Till följd av att betingelserna i Tibet ännu inte är mogna, har demokratiska reformer ännu inte genomförts där. Enligt det 17-punkters avtal som nåtts mellan centrala folkregeringen och den lokala regeringen i Tibet, måste reformering av samhällssystemet ske. Men tidpunkten kan fastställas endast av den överväldigande majoriteten av Tibets folk och dess ledande offentliga personligheter när de anser det vara möjligt, och vi bör inte vara otåliga. Det har nu bestämts att arbetet med de demokratiska reformerna i Tibet inte ska tas upp under loppet av andra femårsplanen. Huruvida det ska göras under tredje femårsplanen kan beslutas endast i ljuset av den situation som då råder.[5]

VII. PLANERING I STORT OCH LÄMPLIGA ÅTGÄRDER

Med planering i stort menar vi planering som beaktar intressena hos de sexhundra miljonerna människor i vårt land. När vi gör upp planer, handlägger saker och ting eller tänker över problemen, måste vi utgå från det faktum, att Kina har en befolkning på sexhundra miljoner. Vi får aldrig glömma detta faktum.

Varför framhäver vi detta? Finns det fortfarande folk som inte vet att vi har en befolkning på sexhundra miljoner? Det är klart, att alla vet det, men i praktiken glömmer en del bort det helt och hållet och handlar som om det vore bättre ju färre människor det fanns och desto mindre deras värld vore. De som har denna "exklusivklubbs"-mentalitet motsätter sig idén att man ska aktivisera alla positiva faktorer, att enas med alla som det är möjligt att enas med och att göra allt som kan göras för att omvandla negativa faktorer till positiva för att tjäna det socialistiska uppbyggnadsarbetets stora sak. Jag hoppas, att dessa människor ska betrakta saker och ting ur ett vidare perspektiv och verkligen inse, att vi har en befolkning på sexhundra miljoner, att detta är ett objektivt faktum och en tillgång för oss.

Vår stora befolkning är en bra sak, men naturligtvis innebär den också vissa svårigheter. Uppbyggnadsarbetet går kraftfullt framåt på alla fronter och är mycket framgångsrikt. Men i den nuvarande övergångsperioden med väldiga sociala förändringar besväras vi fortfarande av många svåra problem. Framåtskridande och samtidigt svårigheter - det är en motsättning. Emellertid inte bara bör alla motsättningar lösas, de kan säkert också lösas. Vår vägledande princip är planering i stort och lämpliga åtgärder. Vilket problemet än må vara - vare sig det rör livsmedel, naturkatastrofer, sysselsättning, undervisning, de intellektuella, alla patriotiska krafters enhetsfront, de nationella minoriteterna eller någon annan fråga - måste vi alltid utgå från ståndpunkten om planering i stort som tar hela folket med i beräkningen och måste företa lämpliga åtgärder efter att ha rådgjort med alla berörda parter och i ljuset av de särskilda möjligheter som föreligger vid den särskilda tidpunkten och på den särskilda orten. Under inga omständigheter bör vi klaga över att det finns för mycket folk, att de är efterblivna och att det är besvärligt och svårt att klara av saker och ting och på så sätt avfärda problemen.

Innebär detta att allt och alla bör tas om hand bara av regeringen? Givetvis inte. I många fall kan uppgifterna lämnas åt de offentliga organisationerna eller direkt åt massorna att sköta - bägge är fullt i stånd att finna på många goda metoder att behandla dem. Detta faller också inom ramen för principen om "planering i stort och lämpliga åtgärder". Vi bör vägleda de offentliga organisationerna och folkets massor överallt i detta avseende.

VIII. OM ATT "LÅTA HUNDRA BLOMMOR BLOMMA, LÅTA HUNDRA ÅSIKTSRIKTNINGAR TÄVLA" SAMT "LÅNGVARIG SAMLEVNAD OCH ÖMSESIDIG UPPSIKT"

"Låt hundra blommor blomma, låt hundra åsiktsriktningar tävla" och "Långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt" - hur kom det sig att dessa paroller fördes fram?

De framfördes i ljuset av de särskilda betingelser som föreligger i Kina, på grund av att vi erkände att det fortfarande finns olika slags motsättningar i ett socialistiskt samhälle, och som ett svar på landets trängande behov av att påskynda sin ekonomiska och kulturella utveckling.

Politiken att låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla är avsedd att befordra konstens och vetenskapens utveckling och en blomstrande socialistisk kultur i vårt land. Olika former och stilar i konsten bör utvecklas fritt och olika skolor i vetenskapen bör tävla fritt. Vi anser att det är skadligt för konstens och vetenskapens utveckling, om administrativa åtgärder används för att knäsätta en särskild konststil eller åsiktsriktning och bannlysa en annan. Frågor om rätt och fel i konsten och vetenskapen bör avgöras genom fri diskussion i konstnärliga och vetenskapliga kretsar och genom praktiskt arbete på dessa områden. De bör inte avgöras summariskt. En försöksperiod krävs ofta för att avgöra huruvida något är rätt eller fel. Under historiens gång har nya och riktiga saker ofta i början misslyckats att vinna erkännande från folkets flertal och har måst utvecklas under kamp i bukter och finter. Riktiga och bra saker har ofta till en början betraktats inte som välluktande blommor utan som giftigt ogräs. Kopernikus' teori om solsystemet och Darwins utvecklingsteori avfärdades en gång som felaktiga och måste besegra en bitter opposition. Kinas historia kan uppvisa många liknande exempel. I ett socialistiskt samhälle är betingelserna för uppkomsten av nya företeelser helt annorlunda och mycket överlägsna de som fanns i det gamla samhället. Inte desto mindre händer det ofta att nya framväxande krafter hålls tillbaka och förnuftiga förslag hämmas.

Dessutom kan, även då medvetet undertryckande inte förekommer, nya företeelsers tillväxt hindras enbart av bristande omdöme. Det är därför nödvändigt att vara försiktig i frågor som rör rätt och fel i konsten och vetenskaperna, uppmuntra fri diskussion och undvika förhastade slutsatser. Vi tror att en sådan hållning kommer att underlätta konstens och vetenskapernas utveckling.

Marxismen har också utvecklats genom kamp. Ursprungligen var marxismen föremål för alla slags angrepp och betraktades som ett giftigt ogräs. Den angrips och betraktas fortfarande som ett giftigt ogräs i många delar av världen. I de socialistiska länderna åtnjuter den emellertid en annan ställning. Men också i dessa länder finns det icke-marxistiska och till och med anti-marxistiska ideologier. Det är sant att den socialistiska omdaningen i huvudsak genomförts i Kina såvitt äganderättssystemet angår, och massornas stora och stormiga klasstrider som kännetecknade de tidigare revolutionära perioderna har i huvudsak avslutats. Men fortfarande finns det kvar rester av de störtade godsägare- och compradorklasserna, bourgeoisin finns fortfarande kvar och småborgerskapet har nätt och jämnt påbörjat sin egen omdaning. Klasskampen är på intet sätt slut. Klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi, klasskampen mellan olika politiska krafter och klasskampen på det ideologiska området mellan proletariat och bourgeoisi kommer att pågå länge och följa en slingrande väg och tidvis t o m bli mycket skarp. Proletariatet söker omforma världen efter sin egen världsåskådning och på samma sätt gör bourgeoisin. I det avseendet är frågan huruvida socialismen eller kapitalismen ska vinna ännu inte verkligt avgjord. Marxisterna befinner sig fortfarande i minoritet i hela befolkningen liksom bland de intellektuella. Marxismen måste därför fortfarande utvecklas genom kamp. Marxismen kan utvecklas endast genom kamp - den sanningen gäller inte bara det förflutna och det närvarande utan är nödvändigtvis giltig också för framtiden. Det som är riktigt utvecklas alltid i kamp med det som är felaktigt. Det sanna, det goda och det vackra existerar alltid jämsides med och som kontraster till det falska, det onda och det fula och utvecklas i kampen med de sistnämnda. Så snart mänskligheten förkastar något felaktigt eller accepterar någon särskild sanning, börjar nya sanningar sin kamp mot nya villfarelser. Sådana strider kommer aldrig att upphöra. Det är lagen om sanningens utveckling, och det är förvisso också lagen om marxismens utveckling.

Det kommer att ta avsevärd tid att avgöra utgången i den ideologiska kampen mellan socialism och kapitalism i vårt land. Det beror på att inflytandet från bourgeoisin och de intellektuella, som kommer från det gamla samhället, kommer att leva kvar i vårt land under lång tid framöver, och detsamma gäller deras klassideologi. Om man inte inser detta tillfullo eller inte alls inser det, kommer ytterligt allvarliga misstag att begås och nödvändigheten att föra kampen på det ideologiska området kommer att förbises. Ideologisk kamp är inte lik andra kampformer. Den enda metod som får användas i denna kamp är noggrann argumentation men inte grovt tvång. I dag intar socialismen en gynnsam position i den ideologiska kampen. Statsmakten ligger huvudsakligen i händerna på de arbetande människorna ledda av proletariatet. Kommunistiska partiet är starkt och dess prestige är stor. Trots att det förekommer brister och misstag i vårt arbete kan varje ärlig människa se att vi är lojala mot folket, att vi både vill och kan bygga upp vårt land tillsammans med folket och att vi har uppnått stora framgångar och kommer att uppnå ännu större. Den överväldigande majoriteten av de borgerliga och de intellektuella som kommer från det gamla samhället är patriotiska och villiga att tjäna sitt blomstrande socialistiska fädernesland. De vet att om de vänder ryggen åt socialismens sak och de arbetande människorna under kommunistiska partiets ledning kommer de att stå hjälplösa och inte ha någon ljus framtid att se fram emot.

Folk kan fråga: eftersom marxismen accepteras av folkets flertal i vårt land som vägledande ideologi, kan den kritiseras? Visst kan den det. I sin egenskap av vetenskaplig sanning fruktar inte marxismen någon kritik. Om den gjorde det, och om den kunde stjälpas av kritik vore den värdelös. Är det inte i själva verket så att idealisterna kritiserar marxismen dagligen och på alla sätt? Och de som hyser borgerliga och småborgerliga idéer och inte vill ändra sig, kritiserar inte också de marxismen på alla sätt? Marxister bör inte vara rädda för kritik från något håll. Tvärtom behöver de stålsätta sig och utveckla sig och erövra nya ställningar mitt uppe i kritiken och kampens stormar och påkänningar. Att kämpa mot oriktiga idéer är som att undergå vaccinering - människan utvecklar större immunitet mot sjukdom efter vaccinationen. Plantor som växt upp i drivhus blir inte särskilt kraftiga. Att genomföra politiken att låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla kommer inte att försvaga utan att stärka marxismens ledande ställning på det ideologiska området.

Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontrarevolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. Men det är en helt annan sak när vi har att göra med oriktiga idéer bland folket. Går det för sig att förbjuda sådana idéer och inte ge dem möjlighet att komma till uttryck? Visst inte. Det är inte bara fåfängt utan mycket skadligt att använda summariska metoder vid behandlingen av ideologiska frågor inom folket, av frågor som rör människans andliga värld. Man må förbjuda folk att uttrycka felaktiga idéer, men idéerna finns ändå där. A andra sidan, om riktiga idéer fostras i drivhus, utan att härdas av elementen eller immuniseras mot sjukdomar, kommer de inte att vinna i kampen mot oriktiga idéer. Det är därför vi endast genom att använda metoden att diskutera, kritisera och argumentera verkligen kan befrämja riktiga och övervinna oriktiga idéer och verkligen avgöra frågorna.

Bourgeoisin och småbourgeoisin måste nödvändigtvis ge uttryck för sina ideologier. Det är oundvikligt att de envist kommer att yttra sig på alla upptänkliga sätt i politiska och ideologiska frågor. Man kan inte vänta sig att de ska göra annat. Vi bör inte använda undertryckningsmetoder för att hindra dem att yttra sig utan bör tillåta dem att göra det och samtidigt argumentera med dem och rikta lämplig kritik mot dem.

Det kan inte råda något tvivel om att vi bör kritisera alla slags felaktiga idéer. Det duger visst inte att avstå från kritik och se på medan felaktiga idéer obehindrat sprider sig och får monopolställning. Misstag måste kritiseras och giftigt ogräs bekämpas varhelst det sticker upp. Men sådan kritik bör inte vara dogmatisk. Vi bör inte använda den metafysiska metoden utan sträva att tillämpa den dialektiska metoden. Vad som behövs är vetenskaplig analys och fullt övertygande argument. Dogmatisk kritik avgör ingenting. Vi är emot alla slag av giftigt ogräs, men vi bör noggrant skilja mellan vad som verkligen är ett giftigt ogräs och vad som verkligen är en välluktande blomma. Vi måste tillsammans med massorna lära oss hur man noggrant skiljer mellan dessa två och att använda riktiga metoder för att bekämpa giftigt ogräs.

Medan vi kritiserar dogmatism bör vi samtidigt rikta vår uppmärksamhet på att kritisera revisionismen. Revisionismen eller högeropportunismen är en borgerlig tankeströmning som är ännu farligare än dogmatismen. Revisionisterna eller högeropportunisterna bekänner sig till marxismen med läpparna; även de angriper "dogmatismen". Men vad de verkligen angriper är marxismens kärna. De motsätter sig och förvränger materialismen och dialektiken, motsätter sig eller försöker försvaga folkets demokratiska diktatur och kommunistiska partiets ledande roll, motsätter sig eller försöker försvaga den socialistiska omdaningen och det socialistiska uppbyggnadsarbetet. Efter den socialistiska revolutionens grundläggande seger i vårt land, finns det fortfarande en del människor som förgäves hoppas att kunna återupprätta det kapitalistiska systemet. De bekämpar arbetarklassen på alla fronter, däribland den ideologiska. I denna kamp är revisionisterna deras högra hand.

Ytligt sett har dessa två paroller - låt hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla - ingen klasskaraktär: proletariatet kan utnyttja dem men det kan också bourgeoisin och andra personer. Men olika klasser, skikt och samhällsgrupper har var och en sina egna åsikter om vad som är välluktande blommor och vad som är giftigt ogräs. Vad bör då ur de breda folkmassornas synpunkt vara kriterierna för närvarande när det gäller att skilja mellan välluktande blommor och giftigt ogräs? Hur ska i vårt folks politiska liv rätt skiljas från fel i en människas ord och handlingar? På grundval av vår konstitutions principer, viljan hos den överväldigande majoriteten av vårt folk och de gemensamma politiska ståndpunkter som våra politiska partier och grupper vid skilda tillfällen deklarerat, tror vi, att kriterierna i stort sett bör vara följande:

1) Ord och handlingar bör bidra till att förena och inte splittra folken i våra olika nationaliteter.

2) De bör vara till nytta och inte till skada för den socialistiska omdaningen och det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

3) De bör bidra till att befästa, inte undergräva eller försvaga folkets demokratiska diktatur.

4) De bör bidra till att befästa, inte undergräva eller försvaga den demokratiska centralismen.

5) De bör bidra till att stärka, inte göra slut på eller försvaga det kommunistiska partiets ledande roll.

6) De bör vara till nytta, inte till skada för den internationella socialistiska enheten och enheten mellan de fredsälskande folken i världen.

Av dessa sex kriterier är den socialistiska vägen och partiets ledande roll de viktigaste. Dessa kriterier läggs fram för att befrämja och inte för att hindra fri diskussion av frågor inom folket. De som inte gillar dessa kriterier kan ändå framlägga sina egna åsikter och argumentera för sin sak. Eftersom folkets flertal har klara kriterier att följa, kan kritiken och självkritiken föras efter lämpliga linjer, och dessa kriterier kan tillämpas på folks ord och handlingar för att avgöra om de är riktiga eller felaktiga, om de är välluktande blommor eller giftigt ogräs. Dessa kriterier är politiska. När vi bedömer sanningshalten i vetenskapliga teorier eller det estetiska värdet av konstnärliga arbeten krävs naturligtvis ytterligare dithörande kriterier, men dessa sex politiska kriterier är tillämpliga på all verksamhet inom konsten och vetenskapen. Kan det i ett socialistiskt land som vårt möjligen finnas värdefull vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet, som strider mot dessa politiska kriterier?

De åsikter som framlagts ovan härrör ur vårt lands specifika historiska betingelser. Betingelserna varierar i olika socialistiska länder och olika kommunistiska partier, därför hävdar vi inte att andra länder och partier bör eller måste följa den kinesiska vägen.

Parollen "långvarig samlevnad och ömsesidig uppsikt" är också en produkt av Kinas specifika historiska betingelser. Den framlades inte hux flux, utan hade vuxit fram under loppet av flera år. Idén om långvarig samlevnad hade funnits länge, men förra året, när det socialistiska systemets grunder hade upprättats, framfördes parollen i klara ord.

Varför bör bourgeoisins och småbourgeoisins demokratiska partier tillåtas existera sida vid sida med arbetarklassens parti under lång tid? Emedan vi inte har några skäl för att inte tillämpa politiken om långvarig samlevnad med alla partier, som verkligen ägnar sig åt uppgiften att ena folket för socialismens sak och som åtnjuter folkets förtroende.

Så tidigt som vid andra sessionen med nationella kommittén för Folkets politiska rådgivande konferens i juni 1950, ställde jag frågan på följande sätt:

Folket och folkregeringen har ingen anledning att avvisa eller neka någon möjligheten att tjäna sitt uppehälle och tjäna landet så länge vederbörande verkligen är villig att tjäna folket, verkligen hjälpte folket när läget var svårt, handlade rätt och fortsätter att handla rätt utan att ge upp på halva vägen.

Vad jag diskuterade här var den politiska grundvalen för de olika partiernas långvariga samlevnad. Kommunistiska partiet vill, och det är också dess politik, existera sida vid sida med de olika demokratiska partierna under lång tid framöver. Huruvida dessa demokratiska partier kan bestå länge beror inte bara på vad kommunistiska partiet vill utan också på hur väl dessa demokratiska partier fullgör sin uppgift och huruvida de åtnjuter folkets förtroende.

Ömsesidig uppsikt de olika partierna emellan har också länge varit ett faktum i den meningen att de länge givit varandra råd och kritiserat varandra. Ömsesidig uppsikt är uppenbarligen inte en ensidig angelägenhet, den innebär att det kommunistiska partiet bör utöva uppsikt över de demokratiska partierna och omvänt. Varför bör de demokratiska partierna tillåtas utöva uppsikt över det kommunistiska partiet? Därför att ett parti i lika hög grad som en individ är i stort behov av att höra andra åsikter än sina egna. Vi vet alla att uppsikten över det kommunistiska partiet huvudsakligen utövas av de arbetande människorna och partimedlemmarna. Men de demokratiska partiernas existens är också till nytta för oss. Givetvis kommer inbördes råd och kritik mellan det kommunistiska partiet och de demokratiska partierna att spela en positiv uppsiktsroll bara när råden och kritiken överensstämmer med de sex politiska kriterier som givits ovan. Det är därför vi hoppas, att alla de demokratiska partierna kommer att ägna uppmärksamhet åt den ideologiska omdaningen och sträva efter långvarig samlevnad med det kommunistiska partiet och ömsesidig uppsikt, för att därigenom motsvara det nya samhällets behov.

IX. OM STÖRNINGAR SOM SKAPAS AV ETT LITET ANTAL MÄNNISKOR

Ar 1956 gick ett litet antal arbetare och studerande på vissa orter i strejk. Den omedelbara orsaken till dessa störningar var uraktlåtenhet att tillfredsställa vissa av deras krav på materiella fördelar, av vilka en del borde och kunde ha tillfredsställts, medan andra inte var berättigade eller var överdrivna och därför just då inte kunde tillgodoses. Men en viktigare orsak var byråkrati i ledningen. I vissa fall bör ansvaret för sådana byråkratiska misstag läggas på de högre myndigheterna, och de lägre nivåerna bör inte få bära hela skulden. En annan orsak till dessa störningar var att ideologiskt och politiskt uppfostringsarbete bland arbetarna och de studerande saknades. Samma år skapade också en del medlemmar i jordbrukskooperativ störningar, och även här var de viktigaste orsakerna byråkrati i ledningen och brist på uppfostringsarbete bland massorna.

Det bör medges, att en del människor är benägna att inrikta sig på omedelbara, partiella och personliga intressen, de förstår inte eller förstår inte tillräckligt långsiktiga, landsomfattande och kollektiva intressen. På grund av bristande erfarenhet av politik och samhällsliv är ganska många unga människor ur stånd att se skillnaden mellan det gamla och det nya Kina; det är inte lätt för dem att ingående förstå vilka umbäranden vårt folk gick igenom i kampen för att befria sig från imperialisternas och kuomintangreaktionärernas förtryck, eller vilken lång tid av mödosamt arbete som behövs, innan ett lyckligt socialistiskt samhälle kan upprättas. Det är därför vi ständigt måste bedriva ett livfullt och effektivt politiskt uppfostringsarbete bland massorna. Vi bör alltid säga dem sanningen om de svårigheter som uppkommer och diskutera med dem hur svårigheterna ska övervinnas.

Vi gillar inte störningar, emedan motsättningar inom folket kan lösas i enlighet med formeln "enhet-kritik-enhet", medan störningar oundvikligen orsakar förluster och är till förfång för socialismens framåtskridande. Vi är övertygade om att folkets massor stöder socialismen, att de medvetet iakttar disciplin och är förståndiga och säkerligen inte utan tillbörliga skäl kommer att delta i störningar. Men det innebär inte, att det i vårt land inte finns någon möjlighet för störningar att uppkomma. I denna fråga, bör vi ägna uppmärksamhet åt följande: 1) För att avskaffa den grundläggande orsaken till störningar måste vi utrota byråkratin, ordentligt förbättra det ideologiska och politiska uppfostringsarbetet och gripa oss an alla motsättningar på ett riktigt sätt. Om vi gör det, kommer det allmänt sett inte att uppstå flera störningar. 2) Om störningar skulle inträffa till följd av att vi utför ett dåligt arbete, då bör vi leda in de inblandade på rätt väg, utnyttja dessa störningar som ett särskilt medel till att förbättra vårt arbete och uppfostra kadrerna och massorna samt utarbeta lösningar på de frågor som tidigare lämnades olösta. När vi tar itu med någon störning bör vi arbeta omsorgsfullt och får inte använda alltför enkla metoder och inte förhastat förklara ärendet avslutat. De drivande krafterna i störningar bör inte summariskt flyttas från sina arbeten eller uteslutas, med undantag av sådana som begått brott eller är aktiva kontrarevolutionärer och måste behandlas enligt lag. I ett så stort land som vårt är det ingenting att bli orolig för, om små grupper av människor skapar störningar; sådana störningar kommer tvärtom att hjälpa oss att bli av med byråkratin.

I vårt samhälle finns det också ett litet antal människor som struntar i allmänhetens intressen och medvetet bryter mot lagen och begår brott. De är benägna att dra fördel av vår politik och förvränga den, avsiktligt framställa oresonliga krav för att hetsa upp massorna eller avsiktligt sprida rykten för att skapa oreda och störa samhällsordningen. Vi tänker inte låta dessa människor få sin vilja fram. Tvärtom måste lagen inskrida mot dem på lämpligt sätt. Massorna kräver att dessa personer straffas. Att inte göra det vore liktydigt med att motsätta sig folkviljan.

X. KAN DÅLIGA FÖRETEELSER OMVANDLAS TILL GODA?

Som jag sagt är det illa när grupper skapar störningar i vårt samhälle, och vi gillar det inte. Men när störningar inträffar, sätter de oss i stånd att dra lärdomar av dem, att övervinna byråkrati och uppfostra kadrerna och massorna. I den betydelsen kan dåliga företeelser förvandlas till goda. Störningar har alltså en dubbel karaktär. Alla slags störningar kan betraktas på det sättet.

Alla vet att händelserna i Ungern inte var bra. Men också de hade en dubbel karaktär. Emedan våra ungerska kamrater vidtog de rätta åtgärderna under loppet av dessa händelser, förvandlades det som var en dålig företeelse till slut till en god. Den ungerska staten är nu fastare grundad än någonsin och alla andra länder i det socialistiska lägret har också fått en lärdom.

Likaså var naturligtvis den världsomfattande antikommunistiska och antifolkliga kampanjen som utlöstes under senare hälften av 1956 en dålig företeelse. Men den uppfostrade och stålsatte de kommunistiska partierna och arbetarklassen i alla länder och omvandlade sig sålunda till en god företeelse. Under den tidens stormar och påfrestningar lämnade ett antal människor de kommunistiska partierna i många länder. Utträden ur partiet reducerar partiets medlemsantal och är naturligtvis en ogynnsam företeelse, men det finns också en gynnsam sida. Vacklande element, som är ovilliga att fortsätta, har dragit sig tillbaka, men huvuddelen av de trofasta partimedlemmarna är fastare enade för kampen. Varför skulle inte detta vara bra?

För att sammanfatta, vi måste lära oss att se allsidigt på saker och ting, inte bara se den positiva sidan hos företeelserna utan också den negativa. Under givna betingelser kan en dålig företeelse leda till goda resultat och en gynnsam företeelse till dåliga resultat. För mer än två tusen år sedan sade Lao Tzu: "Lyckan ligger innesluten i olyckan, olyckan döljer sig inom lyckan".[6] När japanerna klev in i Kina, kallade de detta en seger. Stora delar av Kinas territorium erövrades och kineserna kallade detta ett nederlag. Men Kinas nederlag bar segerns frö inom sig och Japans seger bar nederlagets frö inom sig. Har inte historien bekräftat sanningen häri?

Folk världen över diskuterar nu huruvida ett tredje världskrig kommer att bryta ut. Även i denna fråga måste vi vara andligen förberedda och företa en del analyser. Vi är bestämt för fred och mot krig. Men om imperialisterna prompt yrkar på att utlösa ännu ett krig, bör vi inte frukta det. Vår inställning till denna fråga är densamma som vår inställning till vilken störning som helst: för det första är vi emot den; för det andra är vi inte rädda för den.

Första världskriget ledde till att Sovjetunionen, med en folkmängd på 200 miljoner, uppstod. Andra världskriget följdes av uppkomsten av det socialistiska lägret med dess sammanlagda folkmängd på 900 miljoner. Om imperialisterna skulle envisas med att driva fram ett tredje världskrig, skulle helt visst ytterligare flera hundra miljoner övergå till socialismen; därefter blir det inte mycket plats kvar på jorden för imperialisterna; det är också troligt att imperialismens hela system totalt störtar samman.

Under givna betingelser förvandlas de två sidorna i en motsättning ständigt till sina motsatser till följd av kampen mellan dem. Här är betingelserna väsentliga. Utan de givna betingelserna kan ingen av de två motsatta sidorna förvandlas till sin motpol. Av alla klasser i världen är proletariatet ivrigast att förändra sin ställning; därefter kommer halvproletariatet, ty de förra besitter ingenting, medan de senare knappast har det bättre. Det nuvarande läget, i vilket Förenta staterna kontrollerar en majoritet i Förenta Nationerna och dominerar många delar av världen, är övergående och kommer till sist att förändras. Kinas läge som ett fattigt land som förvägrats sina rättigheter i internationella angelägenheter, kommer också att förändras - ett fattigt land kommer att förändras till ett rikt, ett land som är förvägrat sina rättigheter till ett land som åtnjuter dem - en omvandling av tingen till deras motsatser. Här utgör det socialistiska systemet och de samfällda ansträngningarna hos ett enat folk de avgörande betingelserna.

XI. OM ATT HUSHÅLLA MED TILLGÅNGARNA

Här vill jag helt kort tala om att hushålla med tillgångarna. Vi vill utföra ett omfattande uppbyggnadsarbete, men vårt land är ännu mycket fattigt - häri ligger en motsättning. Ett sätt att lösa denna motsättning är att göra ihållande ansträngningar för att strikt hushålla med tillgångarna på varje område.

Under san fan-rörelsen (rörelsen mot de tre tingen som måste bekämpas) 1952 kämpade vi mot korruption, slöseri och byråkrati med tonvikt på att bekämpa korruption. 1955 förespråkade vi hushållning med resurserna vilket ledde till betydande framgångar. Då lade vi tonvikten på att bekämpa den otillbörligt höga standarden på icke produktiva anläggningsarbeten och på sparsamhet med råmaterialet i industriproduktionen. Men på den tiden tillämpade man inte på allvar sparsamhet som vägledande princip på alla områden i folkhushållet, inte heller i statliga verk, arméförband, skolor och de folkliga organisationerna i allmänhet. I år efterlyses hushållning med resurserna och eliminering av slöseri i varje avseende i hela landet.

Vi saknar fortfarande erfarenhet i uppbyggnadsarbetet. Under de senaste åren har vi vunnit stora framgångar men det har också förekommit slöseri. Vi måste steg för steg bygga ett antal stora moderna företag som ska bilda ryggraden i vår industri; utan dessa kan vi inte förvandla vårt land till en stark modern industrimakt inom loppet av de närmaste decennierna. Men huvuddelen av våra företag bör inte byggas i sådan skala; vi bör grunda fler små och medelstora och i full utsträckning utnyttja den industriella grundval som efterlämnats från det gamla samhället för att därigenom uppnå största möjliga ekonomisering och uträtta mer med mindre pengar. Sedan andra plenarsessionen med Kinas kommunistiska partis Centralkommitté i november 1956 med större eftertryck än tidigare framlade principen om att strängt hushålla med resurserna och bekämpa slöseriet har under de få månader som förflutit goda resultat börjat visa sig. Den nuvarande ekonomiseringskampanjen måste bedrivas grundligt och ihållande. Precis som kritiken av våra övriga fel och misstag, så kan kampen mot slöseri liknas vid att tvätta ansiktet. Tvättar inte folk ansiktet varje dag? Kinas kommunistiska parti, de demokratiska partierna, demokrater som inte är anslutna till något parti, intellektuella, industriidkare och affärsmän, arbetare, bönder och hantverkare - kort sagt, alla de 600 miljonerna i vårt land - måste sträva att öka produktionen, hushålla med tillgångarna och bekämpa lyx och slöseri. Detta är av förstarangsbetydelse inte blott ekonomiskt utan även politiskt. På senare tid har en farlig tendens visat sig bland många i våra led - en ovillighet att dela massornas glädje och svårigheter, en inriktning på personlig berömmelse och vinning. Detta är mycket illa. Ett sätt att övervinna detta är att under vår kampanj för att öka produktionen och hushålla med tillgångarna, förenkla våra organisationer och överföra kadrer till lägre nivåer, så att ett betydande antal av dem återvänder till produktivt arbete. Vi måste se till att alla våra kadrer och alla människor ständigt har för ögonen att vårt land är ett stort socialistiskt land men att det ekonomiskt är efterblivet och fattigt och att detta är en mycket stor motsättning. För att göra Kina rikt och starkt krävs flera årtionden av intensiva ansträngningar, som bland annat kommer att omfatta strävan att praktisera strikt sparsamhet och bekämpa slöseri, dvs en politik för att bygga vårt land genom flit och sparsamhet.

XII. KINAS VÄG TILL INDUSTRIALISERING

Då jag diskuterar vår väg till industrialisering intresserar jag mig här huvudsakligen för förhållandet mellan den tunga industrins, den lätta industrins och jordbrukets tillväxt. Det måste fastslås att den tunga industrin är kärnan i Kinas ekonomiska uppbyggnad. Men samtidigt måste man också ta full hänsyn till jordbrukets och den lätta industrins utveckling.

Eftersom Kina är ett stort jordbruksland med mer än 80 procent av sin befolkning i landsbygdsområdena, måste industri och jordbruk utvecklas parallellt. Endast därigenom kan industrin få råvaror och en marknad och bara på det sättet kommer det att vara möjligt att ackumulera betydande medel för uppbyggandet av en mäktig tung industri. Alla vet att den lätta industrin är nära förbunden med jordbruket. Utan jordbruk kan det inte finnas någon lätt industri. Men det inses ännu inte lika klart, att jordbruket förser den tunga industrin med en viktig marknad. Detta faktum kommer emellertid att inses lättare, när den tekniska förbättringens gradvisa framsteg och jordbrukets modernisering kräver ständigt fler maskiner, konstgödsel, bevattnings- och elkraftsanläggningar samt transportmedel för jordbruket, liksom bränsle och byggnadsmaterial för landsbygdens konsumenter. Hela folkhushållningen kommer att gynnas, om vi kan nå en ännu större tillväxt inom vårt jordbruk och sålunda frammana en motsvarande större utveckling av den lätta industrin under andra och tredje femårsplanen. Med jordbrukets och den lätta industrins utveckling kommer den tunga industrin att tillförsäkras marknader och medel och sålunda växa snabbare. Vad som alltså kan förefalla vara ett långsammare tempo i industrialiseringen är i själva verket inte så långsamt och tempot kan faktiskt t o m ökas. På tre femårsplaner eller kanske något längre tid kan Kinas årliga stålproduktion höjas till 20 miljoner ton eller mer från dess maximum före befrielsen på något över 900 000 ton 1943. Detta kommer att glädja folket både i stad och på land.

Jag avser inte att tala länge om ekonomiska frågor idag. Med knappt sju års ekonomiskt uppbyggnadsarbete bakom oss, saknar vi ännu erfarenhet och behöver få mer. Vi hade ingen erfarenhet av revolution heller, när vi först började, och det var först sedan vi fått en rad törnar och fått erfarenhet som vi vann en landsomfattande seger. Vad vi nu måste kräva av oss själva är att skära ned den tid som behövs för att vinna erfarenhet i det ekonomiska uppbyggnadsarbetet, så att den blir kortare än den tid som krävdes för att vinna erfarenhet i revolution, och att inte betala ett så högt pris för den. Vi kommer att tvingas betala ett visst pris, men vi hoppas att det inte kommer att bli så högt som det vi betalade under revolutionsperioden. Vi måste inse att här finns en motsättning - motsättningen mellan de objektiva lagarna för ett socialistiskt samhälles ekonomiska utveckling och vår subjektiva förståelse av detta - en motsättning som måste lösas i praktiken. Denna motsättning kommer också att visa sig som en motsättning mellan olika personer, dvs mellan dem som har en förhållandevis exakt förståelse för objektiva lagar och dem vilkas förståelse för dessa är förhållandevis inexakt; därför är också detta en motsättning inom folket. Varje motsättning är en objektiv verklighet och det är vår uppgift att förstå den och lösa den så riktigt som vi förmår.

För att förvandla vårt land till en industrimakt måste vi lära samvetsgrant av Sovjetunionens framskridna erfarenheter. Sovjetunionen har byggt socialismen under fyrtio år och vi skattar dess erfarenheter mycket högt.

Låt oss fråga vem det var som gjorde ritningar och utrustade så många viktiga fabriker åt oss. Var det Förenta staterna? Eller England? Nej, ingendera. Bara Sovjetunionen var villig att göra det, emedan Sovjetunionen är ett socialistiskt land och vår allierad. Förutom Sovjetunionen har också några broderländer i Östeuropa givit oss en viss hjälp. Det är alldeles riktigt, att vi bör dra lärdomar av alla länders goda erfarenheter, socialistiska såväl som kapitalistiska, och härom råder ingen diskussion, men huvudsaken är fortfarande att lära av Sovjetunionen.

Nu finns det två olika attityder när man lär av andra. Den ena är den dogmatiska attityden: att överföra allting, vare sig det passar eller inte, till våra förhållanden. Detta är inte bra. Den andra attityden innebär, att man använder huvudet och lär sig de saker som passar våra förhållanden, det vill säga, tillgodogör sig alla de erfarenheter som är nyttiga för oss. Detta är den inställning som vi bör anta.

Att stärka vår solidaritet med Sovjetunionen, att stärka vår solidaritet med alla socialistiska länder - det är vår grundläggande politik, häri ligger våra grundläggande intressen. Sedan har vi de asiatiska och afrikanska länderna och alla fredsälskande länder och folk - vi måste stärka och utveckla vår solidaritet med dem. Förenade med dessa två krafter kommer vi inte att stå ensamma. Vad beträffar de imperialistiska länderna bör vi ena oss med folken i dessa länder och sträva att i fred samleva med dessa länder, göra affärer med dem och hindra varje eventuellt krig, men under inga omständigheter bör vi hysa några orealistiska uppfattningar om dem.

NOTER

[1] Händelserna i Ungern avser den kontrarevolutionära revolten i Ungern år 1956. 1 slutet av oktober det året utbröt i det socialistiska Ungern kontrarevolutionära oroligheter som anstiftats av imperialisterna. Kommunister och andra revolutionärer massakrerades en masse och huvudstaden Budapest intogs tillfälligt. Imperialisterna försökte förgäves att genom Ungern slå en bräsch i det socialistiska lägret i syfte att förinta de socialistiska länderna ett efter ett. Den 4 november upprättade det ungerska folket sin revolutionära arbetar- och bonderegering och krossade med hjälp av Sovjets arme och med hela det socialistiska lägrets och all världens progressiva krafters sympati och stöd komplotten för en kontrarevolutionär restauration.

[2] Utbetalningen av en fastställd ränta till den nationella bourgeoisin för att köpa upp dess produktionsmedel under den socialistiska omvandlingens förlopp är en del av den inlösningspolitik som staten antog. Sedan de kapitalistiska industri- och handelsföretagen år 1956 bransch efter bransch omvandlades till av staten och privata personer gemensamt ägda företag har staten betalat den nationella bourgeoisin en fastställd ränta på deras andelars penningvärde och denna betalning ska pågå under en fastställd tidsperiod. Denna ränta innebär alltjämt en form av exploatering.

[3] År 1957 företog Centralregeringen och de lokala förvaltningarna på alla nivåer på kamrat Mao Tsetungs förslag en omfattande granskning av arbetet för kontrarevolutionärernas undertryckande. Resultaten visade att stora framgångar hade uppnåtts i kampen mot kontrarevolutionärerna. Utom i ett fåtal individuella fall, hade nästan alla fall handlagts korrekt och dessutom hade misstag rättats så snart de upptäckts. På sommaren 1957 utnyttjade emellertid de borgerliga högerelementen vår granskning av arbetet för kontrarevolutionärernas undertryckande och ställde till bråk i ett försök att förneka våra framgångar på detta område samt angrep partiets politik för kontrarevolutionärernas undertryckande. Deras planer, som bekämpades av folket i hela landet, gick om intet.

[4] Wang Kuo-fankooperativet var Chien Mings producentkooperativ för jordbruk, skogsbruk och kreatursavel i byn Hsiszeshihlipu i Tsunhua härad, provinsen Hopei. Under ledning av sin direktör, Wang Kuo-fan, blev den väl bekant för sin flit och sparsamhet. I september 1958 utvidgades kooperativet till Chien Mings folkkommun med Wang Kuo-fan som direktör.

[5] Demokratiska reformer blev efteråt införda i Tibet före den tidpunkt som nämns i artikeln. Den 19 mars 1959 inledde reaktionärerna i den lokala administrationen och de övre samhällsskikten i Tibet en regelrätt väpnad revolt som de länge planerat och förberett i samverkan med imperialister och utländska interventionister. Med aktivt stöd från massorna av patriotiska tibetaner, såväl lamor som lekmän, slog Folkets befrielsearmé snabbt ned revolten. Demokratiska reformer blev sedan genomförda över Tibets hela väldiga område där folket sålunda befriade sig från den mörkaste och mest barbariska träldom.

[6] Se Lao Tzu, kap. LVIII.